Jag har börjat få gråa strån i håret. Egentligen har jag sett några här och där redan innan, men eftersom jag har relativt blont hår och slingar håret regelbundet så syns det inte så mycket att jag har irriterat mig på det. Nu har jag inte varit till frisören sedan i början av December och utväxten är lång. I den mörkare utväxten syns de gråa stråna ganska tydligt. Anledningen till att jag inte besökt frisörskan är att hon har sin salong i Finland och jag bor i Sverige. Sedan januari – nånting har gränsen varit stängd och i väntan på att den någon gång skulle öppnas igen har jag inte velat byta salong heller. Nu har det gått så långt att jag istället googlar lösningar för att klippa håret själv. Jag har en burk någon slags hårfärg hemma som jag tänker får täcka det gråa tills vidare. En snabbkalkylering är att jag då sparar pengar så att jag kan hyra en bil på semestern istället. Besök hos frisören – eller – hyrbil på semestern. Den matchen slutar helt klart 0-1 till hyrbilen. Det är mycket så, strunta i att handla kläder mot en tågbiljett för mig och barnen. Antingen eller livet. Synd att jag inte är av den sorten som faktiskt inte behöver gå till frissan. Den med hårsvall som fungerar bäst när man bara låter det vara. I wish, verkligen. Nåväl, så länge inte kollegorna gör KIA anmälningar på att mitt hår som ett arbetsmiljöproblem så spelar det väl mindre roll. Skojar givetvis. Allt handlar ju om prioriteringar och vad man väljer att lägga sin tid och pengar på är ju ytters personligt. Vad man sedan gör för att komma dit kanske är lite mer lika människor emellan än just prioriteringslistan i sig.
Ett annat lite mer tråkigt ämne (som kanske är roten till att de gråa håren frodas) är min ökande intolerans för gnäll. Jag vet inte vad det är i luften eller vattnet just nu men känns det inte som att folk är lite på tårna? Eller allmänt bara befinner sig i instabila energier. Min egen instabila energi har visat sig i en oerhörd allergi för gnäll och negativitet. Jag bara stänger av, blir tyst och promenerar iväg. Orkar inte bära mer än jag gör. Jag har fullt upp med att hålla den egna båten glad och lycklig och vill inte åka med ner i avgrunden när Titanic sjunker. Jag kämpar för att den rådande pandemi-tillvaron är så bra den bara kan vara. Det vill väl i och för sig alla får man anta men det yttrar sig på olika sätt. Får ändå dåligt samvete över att inte orka vända och lyfta andra. Strö lite glatt strössel på den som behöver… Oerhört dåligt samvete faktiskt. Orkar inte med hur det är i samhället just nu, detta jämförelsesamhället som bara fokuserar på ond bråd död. Vilket land är sämst/bäst. Det måste hela tiden finnas en förlorare. Jag börjar forma någon slags åsikt om medborgare i länder baserat på deras hantering av pandemin. Gör en egen ranking över vart jag vill och inte vill åka när detta är över. Hur galet? Har jag också blivit lite knäpp i det hela? Säkert. På sistone har längtan tillbaka till USA varit enorm. Kanske späds den också på genom att jag hör väldigt lite av detta negativa vi och dom snacket därifrån. Väldigt lite stenkastning på andra länder. Kanske för att det i USA mest handlar om en annan slags crazy… Men den där andra sortens galenskap känns just nu som ett helt annat och allt annat är väl välkommet.
Jag har till och med en inneboende känsla av att jag inte vill att gränsen till Finland öppnas igen, såvida den inte öppnas åt båda hållen ä- samtidigt. Jag har börjat dra alla Finländare över en kam, den där svensk-hatar kammen. och tro mig – JAG VET ATT DET ÄR FEL. Jag vet det. Men känslan har vuxit fram under en lång tid och den har inte fötts ur luften. Det är något som pågår här, i våran vardag varendaste dag. Det är en hög av giftiga stenar som lagts på varandra under en lång tid. Det är svårt att ignorera och tänka att den som uttalar måste vara galen och säkert kommer att ångra sitt/sina uttalande sen… Jag önskar så att människan hade valt ett vi-tillsammans tänk genom den här jobbiga tiden istället för ett tydligt vi-dom tänk som vi lever med här. Jag undrar hur många generationer det kommer ta att sudda ut den mentaliteten.
Hur som helst, den där Svensk-finska gränsen är det just nu väldigt lugnt vid när villkoren är liknande åt båda hållen. Jag vill verkligen inte tillbaka till det det var innan Sverige agerade med att stänga för inresa utan provsvar. Vi hade gått långt över gränsen till paj kastning. Vi var i något som bara kändes allmänt olustigt. Finland har sin gräns fortsatt stängd juni månad ut (åtminstone) jag hoppas verkligen att Sverige följer efter!
Jaja, detta var dagens uttömning skulle man väl kunna sammanfatta, jag fattar att långt ifrån alla håller med. Jag har hört mycket av många olika synvinklar på samma pandemi. Är så trött på den att jag kan skippa det samtalsämnet för resten av året egentligen. Sen kanske vi kommer till det där härliga när man kan börja skratta åt det – förhoppningsvis.
Det är i alla fall fredag, solen skiner och inte länge till semester.
14:30 Lite senare…
…Och så beslutar Sveriges regering att slopa negativt covid-19 test vid inresa från Nordiska grannar. Enda positiva (för mig) i detta är att vi snart åker långt bort från denna gräns som från 1 juni bara kommer att vara öppen åt ett håll…
Mary spekulerar 