Ovan moln

Ovan molnen märks inga årstider. Man ser inte det dåliga vädret eller spåren av miljöförstöring. Ovan molnen är allt fridfullt och stilla.

Måste vara rätt så avkopplande att vara pilot. Lika avkopplande som för en utmattad heltidsarbetande mamma att åka iväg och sova på hotell i två nätter; helt själv. Den är viktig den där avkopplingen.

Hej söndag, 2:a advent. Jag hinner nog inte med julen i år 🙄🙈

Annonser

Ett halvår senare.

Det är 6 månader och 20 dagar sedan jag började på mitt nya jobb och i dag hade jag mitt första medarbetarsamtal. Det här halvåret har gått enormt fort. Jag minns inte det i detaljer utan mer som i sektioner. I super-ny-på-jobbet sektionen, den där dränerade-oh-my-god sektionen och den senaste jag-överlevde-snart-är-det-jul sektionen där jag befinner mig just nu. Valet och maktskiftet i kommunen innebär en hel del mer-jobb för mig som ska hålla ordning på en ny nämnd med nya politiker och allt vad de innebär. Ändå sker inte min övergång till det nya förrän när det nya året börjar men när det väl gör det måste vi vara någorlunda redo. Höstterminen har varit en enda lång tunnel som jag kämpat mig framåt i och nu ser jag faktiskt ljuset i slutet av den. Bara 2 möten kvar till jul. Egentligen skulle det vara 3 möten, 3 kallelser men jag åker på utbildning i Stockholm och kallar in kollegan som förstärkning. Allt är möjligt för jag jobbar i världens bästa team. Så tacksam. Ett halvår senare kan jag snabbt summera och konstatera att jag är lyckligt lottad med så bra chef och ett så fantastiskt arbetsteam som jag har hamnat i. Dagens kommentar som fastnat var: tänk så mycket du lärt dig på detta halvåret! Jag har faktiskt inte reflekterat alls över det, jag vänder mig inte om och tittar bakåt, min blick är bara vänd framåt, enormt lösningsfokuserad. Jag har lovar mig själv att det är okej att göra fel; och fel gör jag; men det har också gjort mig medveten om hur bra jag blivit på att inte fastna i felen, utan jag hittar lösningar, tar tag i det och går vidare. Det är jag också väldigt glad över. Men jag måste också våga stanna upp och kika bakåt, se resan som jag har gjort. Det stora hoppet från klippan som det ändå var att sluta på det trygga och börja på en helt ny bana. Jag vet inte om jag är redo för det; att titta bakåt alltså. Jag har kanske inte vandrat långt nog på den nya vägen men jag inser att jag måste bestämma mig för när jag har gått långt nog. Behöver hitta en känsla av bra, som är bra nog.

Behöver vara snäll mot mig själv. Klappa mig själv på axeln lite oftare.

Hej torsdag. 22 november. snart jullov. yey.

 

 

14 November.

Om jag sätter dagens datum som rubrik så blir det enklare att se exakt hur länge sedan det var jag sist skrev. Nu ligger jag på ett en-gång-i-månaden genomsnitt. Det är väl helt okej. Jag håller fortfarande mig på en-gång-i-veckan nivå på gymmet. Men mycket annat fallerar och ärligt talat så ger jag mig inte så mycket skit för att det gör det heller. Det-är-ok.
Igår lyckades jag med att för första gången i livet: sitta på hälsocentralen och vänta på min tid i 1,5 h för att sedan ställa mig upp och gå i ren frustration. Gick och vaccinerade mig mot influensan istället, sista vaccinet på pop-upp-drop-in eventet på Folkets hus. Något ska man väl ändå ha flyt med kan man ju tycka. I rättvisans namn måste det ju tilläggas att jag hade fått en tid till akutläkaren och han blev nog lite för upptagen med akut sjuka så jag fick vänta.. och vänta .. och vänta. Får aldrig veta hur länge. Det hade ändå varit roligt att veta. Hade jag tagit med mig datorn hade jag kunnat jobba där, men att sitta och vänta bort mina flextimmar hur länge som helst kändes inte okej. 200 kr som jag lika gärna hade kunnat kasta i Torneälven.. Vet inte vilket som hade känts värst faktiskt. Utöver all sjuk-relaterad action som gårdagen innefattade så hann jag även utveckla sonen och äta Leilani middag med barnens faster som flyttar till huvudstaden på fredag. På utvecklingssamtalet med äldsta sonen konstaterades det att han sköter sig och utvecklingen har tagit stora kliv framåt. Klassen är inte stökig, kanske lite mer pratig på sistone men där känns det bra, det flyter på. Jag hann också boka resa och hotell till utbildningen i Stockholm i december; det känns sk*t roligt att komma iväg på en utbildning som handlar om mitt nya jobb. Nischat och nördigt, precis som jag vill ha det. Två nätter av egentid. Ett litet andhål i det annars väldigt hektiskt schemat som rullar på fram till jul. Torsdags-yogan missade jag.. eller jag fick en påminnelse om den i samma stund som jag tuggade på min pizzasallad och tänkte äsch, något måste ge vika efter en sådan knäpp dag.

Jag tänker mycket på min egna tid, på min hobby-tid som jag inte har. Jag tänker på hur mycket jag saknar att ha en häst att gå till. Jag analyserar över hur jag inte riktigt hittar glädjen i att rasta någon annans häst sporadiskt. Jag tror att just sporadiskt är min akilleshäl, jag behöver lite mer regelbundenhet. Påtvingad regelbundenhet. Mitt nya jobb har gett mig regelbundenhet och struktur men min vardag är raka motsatsen. Vad gör man när man inte har råd med häst? Är det då man skaffar hund? Jag har väl aldrig sett mig som en hundmänniska men man kan väl bli? Hur svårt kan det vara? Inte lika svårt som mitt sökande efter balans i vardagspusslet. När man har häst så kommer den där känslan av här-och-nu av sig själv, man behöver inte leta efter att vara här och nu, det bara händer. Man blir tvingad in i den bubblan när man hanterar ett djur som kräver att du är där. Jag har t.ex. aldrig kunnat hantera häst, eller rida med hörlurar i öronen. Det går när jag mockar, då kan jag har hörlurar, eller ännu hellre en radio som står på så att man hör om något händer i stallet. När jag hanterar häst är det inte något jag tänker på eller saknar, det finns liksom inte. Det är inte ett alternativ. När jag går och promenerar kan avsaknaden av hörlurar vara det som gör att jag inte går iväg – inga hörlurar ingen promenad. Något måste jag ju försvinna in i för att orka med övningen. Att gå ut och promenera och lyssna på ingenting gör jag inte. Det händer liksom inte. Bara där finns det en skillnad, tänk på det. När gör du något som kräver så mycket av din närvaro att du inte kan eller vill lyssna på något annat samtidigt. Den känslan är stor och lätt att ta för given.

Ragge hjälper till i kampen på att hitta lite här-och-nu känsla. Det är väldigt mycket ligga på magen och sova just nu, som om han visste att hans insats behövs.

ragge

På jobbet vill jag inte lyssna till något annat än mig själv när jag skriver protokoll, kallelser eller beslutsexpedierar. Det är en sån känsla av att behöva hålla tungan rätt i mun som räcker. Jag är där och då och det är bra. Hur hittar man nya här och nu platser? Jag letar, tro mig. Nästa steg i letandet är övervägandet om jag skulle bli lektionsryttare igen. En gång i veckan här och nu. Räcker det kanske? Sökandet fortsätter. 

Hej onsdag, nu blev det ju bara sjukt mycket text.

 

 

Inversioner

Igår hann jag närvara på kommunens tisdagsyoga och döm av min häpnad så började vi jobba med förstadier till inversioner. Alltså ställningar där huvudet och hjärtat är längre ner än något annat; ett förstadie till att stå upp och ner. Vi testade styrkan i bålen och armarna, handlederna, händerna; belastade muskler som kommer att krävas för mer avancerade yogaposer. Det kändes både som en mätning på hur mycket mer styrka som krävs för att komma till något som liknar hand stående men ändå: -roligt!  Jag upptäckte att inversioner är något jag går igång på, det är väldigt konkret och det finns ett tydligt mål att jobba mot. Ytterligare ett plus är att det konkreta är lättare att jobba hemma med också, för jag lyckas inte riktigt med att faktiskt vilja yoga hemma. Det känns för luddigt och jag är ännu där att jag behöver vägledning för att finna någon fröjd i det hela. Nedåtgående hunden [adho mukha svanasana] är väl den som inspirerar mig hemma men det är också där det stannar, om jag ska vara helt ärlig. Nu ska jag tillföra något mer men jag behöver styrka, herrejesus vad det krävs styrka i kroppen och jag är sjukt långt därifrån. Rörlig är jag, men svag. Vinterns projekt är att försöka ändra på det lite grann åtminstone.

hello yoga

Hej onsdag.

 

Morgontränad och sjukt nöjd.

Jag vet inte om det blir så mycket bättre än så här:  fredag, nyduschad och träningen är avklarad, helt redo för helg. Jag var så peppad över att träna innan jobbet idag. Kanske lite extra peppad eftersom min första morgonträning skulle ske just på en fredag. Alltså kan jag gå från jobbet färdig. Verkligen helt klar inför helg. Ja, humöret är löjligt bra – inget kan rubba mig idag. Jag måste verkligen rekommendera morgonträning på gymmet, eller eftermiddagsträning, eller mitt i natten träning eller vad som helst. Jag är numera på Actic och jag uppskattar hur lätt det är att träna många delar av kroppen utan att vara proffs. De har fler maskiner för samma kroppsdel än jag är van vid från tidigare gym och jag upptäcker att genom att träna liknande (men ändå inte riktigt) maskiner så får man en väldigt bra aktivering av kroppenDet går alltså att på relativt kort tid få ihop en jäkligt heltäckande träning. Jag gillar det verkligen. Känns bra. Målsättningen är nu 1 pass i veckan och drömläget är 3 pass på en vecka. Ribban är alltså ganska låg, men lagom. Det är lätt så länge jag mår bra, men kanske ganska tufft om/när jag inte mår lika bra. Pendeln får svänga. Men för denna veckan är det alltså check och bock på träningsfronten, om det är det som känns bäst.

kaske är jag starkare än jag tror

Jag hade även en väldigt bra soppa-lunch upplevelse på Tornedal & Co. Jätte gott, jätte mysigt och nu skäms jag lite över att jag inte fikat eller ätit där innan. Varför blir det alltid så? Jag upptäcker saker efter väldigt många om och men och undrar alltid varför jag inte provat innan. Nåväl. Bättre sent än aldrig. Gå dit och är soppa eller fika väldigt gott fikabröd i en mysig hemma-miljö kära medmänniskor.  Enligt mig kanske även stadens bästa present butik för lokala produkter, allt från kläder till konst och smycken. Riktigt bra. Måste även besöka (nya) nya konditoriet, när de infört helgöppet är det möjligt även för en sådan som jag som jobbar måndag – fredag. Tänker inte behöva dra en skämskudde över mig själv en gång till.

Hej fredag!

 

 

Torsdags feeling.

Tillbaka på banan och på vägen. Ljuset i tunneln lyser tillräckligt mycket för att hakan hålls högt nog. Funderar på att morgonträna innan jobbet imorgon, en stor tanke; definitivt en bra tanke. Det gör mig glad att jag tänker tanken – och vill. Jag prövar mig fram i orken och viljan och ser vad de vill hänga med på, undersöker vad de är kapabla till. Igår tog orken slut ganska tidigt och jag kapitulerade. Det är inte roligt att lägga sig före barnen men i ärlighetens namn så blir det så ibland. Att inte acceptera det är inte ett alternativ. Efter många timmars nattsömn är jag helt klart på banan igen. En tjusig solig torsdag kan jag bara konstatera att känslan är helt okej faktiskt.

Hej nästan-helg-dagen.

D1 till D2

På (det nya) jobbet har jag kommit in i det stadiet där jag ifrågasätter allt. Den viftande svansen viftar inte längre lika intensivt och självförtroendet har sjunkit ner till knäna. Ljuset i tunneln lyser inte lika starkt och det är nu jag börjar fundera över om jag verkligen hamnat rätt. Det är också nu jag börjar att lägga ett skimmer över min tidigare tillvaro vilket gör att jag vacklar i min tidigare övertygelse om att framåt var den enda vägen jag ska gå. Jag är osäker och ifrågasättande, undrar om detta är vägen jag borde vandra.

Jag är på väg från att vara den där lyckligt ovetandes D1:an till att bli en osäker tvivlande D2:a och min enda förhoppning inför detta oundvikliga steg är att jag inte fastnar där för länge. För den som inte hört talas om Situationsanpassat ledarskap så ser modellen ut såhär.

SL II

Bild lånad ifrån google.

Jag hade en chef, på ett tidigare jobb, som jag pratade mycket om SL II med. Jag kunde säga att nu känner jag mig som en 2:a och han visste precis. En kaffe, ett peppande samtal så var jag tillbaka på vägen igen. För att vi pratade så mycket om denna teorin och stegen man går igenom så känner jag igen det som händer inom mig just nu. Men bara för att jag känner igen det så får det mig ändå inte att sluta känna som jag gör. Det enda sätt det hjälper mig i är att jag förstår vad som händer och jag klandrar inte mig själv så hårt som jag gjort innan. Jag har teorin i bakhuvudet när jag på egen hand utnämner mig till månadens sämsta medarbetare eller någon annan o-snäll tanke jag kan tänka om mig själv.  Vägen genom D2 till D3 kan vara lång eller kort, det finns ingen exakt formel, inga garantier för hur lång vägen som vandras är. Allt beror på dig själv och den stöttning du får på resan. Just nu känns det lite som limbo.

Idag är det ändå onsdag, på kvällen ska jag mysa i soffan nu när kvällarna blivit mörka. Fram till dess ska jag bara fokusera på att stanna kvar på vägen.

Hej livet.