Den fullspäckade veckan är igång.

Det händer mycket denna veckan. Varenda dag är fylld till brädden på jobbet och fritiden. Och mitt där i denna vilda vecka sitter jag och försöker andas ända ner i magen så jag inte tappar fotfästet. Det går bra; det känns bra. Jag anar att det kan se värre ut än det kommer att vara i slutändan, det är mycket nytt på agendan och då är det svårt att uppskatta hur mycket energi som kommer att gå åt. Jag vet också att jag hellre har att göra än rullar tummar. Därför tror jag det kommer att gå lysande. Eller – det kommer åtminstone att gå, jag får jobbet gjort.

I kväll är det sedan föräldramöten, 2 st samtidigt. Inte lätt med den cirkuskonsten. Ikväll är vi ändå två som går så jag slipper försöka klona mig eller springa som en ekorre mellan de två klassrummen. Så jag är rejält tacksam för den, att vi lyckas även denna gången. Och eftersom jag vet att det är många som inte kommer så känner jag att jag måste; åtminstone försöka att vara den som dyker upp. Jag skäms när jag sitter i det halvtomma klassrummet och undrar hur det känns för läraren, hon som kallat och bara hälften kommer.. om ens det. Det är en känslig fråga det där – föräldramöten. Konstigt att det har blivit en så laddad potatis egentligen, det känns inte okej att undra högt varför föräldrar inte kommer. Jag har minnen av att mina föräldrar gick på otaliga föräldramöten och jag hade uppfattningen att de hade rätt trevligt på sina möten, på det där 80-talet. Våra möten är också trevliga och det är ju jätte givande att träffa andra föräldrar. Men en del träffar man aldrig i det sammanhanget. Och jag undrar varför. Så tänker jag att de kanske har det tufft, med jobbschema, eller så är någon ensam hemma med barnen och sambon jobbar på annan ort, någon kanske har så många barn att de inte orkar släpa med alla, det förstår jag kan vara tufft. Eller så lider någon av psykisk ohälsa och orkar inte med folk, den förstår jag verkligen. Det finns ju otaligt många orsaker, säkerligen. Ytterligare en orsak måste vara att vi lever i en sömnig stad där många inte har vanan att gå ut, socialisera, göra något.

Det måste vara så eftersom den andra halvan av klassen, den från Finska Tornio jämnt visar upp ett 99% deltagande på föräldramöten. Tornio är en större stad, mycket mer liv och rörelse på stan, större utbud etc. blablabla. Lider ingen av de föräldrarna av ovanstående åkommor. Lever vi så skilda liv? Jag undrar hur det är möjligt att det blir så med bara en osynlig gräns emellan oss. Jag skulle gärna vilja veta hur det ser ut i lite större städer, är det lika många no-shows på föräldramöten?

Vad svaret än må vara så kickar vi igång våran vecka med att avsluta måndagen med föräldramöte och alla kids får hänga med. Det är vårt i-landsproblem. Att inte ha en handfull barnvakter att ringa in, så vi måste gå avec les enfants. Eller någon skulle säkert kunna ställa upp men ärligt talat – det funkar lika bra det med.

a98e8282-b0e8-4bda-9990-6be5a3b326da

Goddagens Måndag.

Annonser

om att gilla förändring, eller inte.

Jag vet inte om jag är en själ som gillar förändring. Jag anar att min utmattning har fått mig att ogilla allt för stora förändringar som rubbar min vardag. Jag gillar positiv förändring, när en förbättring eller något efterlängtat sker; kanske något som jag själv satt mig in i och har en bra bild över hur den förändringen kommer att äga rum. Det är svårt med förändringar som jag tror kommer att påverka vardagen till något jag ogillar. Om jag har fått för mig att det inte blir bra. Och även om det inte är jag som blir direkt påverkad av förändringar som sker så gör det mig ont att se andra fara illa, som t.ex. arbetslösa, sjukskrivna, de med mindre pengar i fickan. Jag har svårt för ett tänk där de som redan har det bra ska hållas nöjda och kanske tom få det ännu bättre. Svågerpolitik. Jag gillar rättvisa, åt alla håll och kanter. Jag känner att ju mer sådant som cirkulerar i min vardag desto mer börjar jag dra mot vänster. Jag är född som kärringen mot strömmen. Å andra sidan skulle jag nog aldrig strömma åt andra hållet… så jag är väl den röda kärringen mot strömmen. Jag pratar om valet om du inte gissat det redan.

I mitt nya jobbliv
För första gången i mitt liv så befinner sig min arbetsvardag mitt i den politiska förändring som sker. Jag är länken mellan politik och tjänstemän och jag har sett vilket jobb de gör tillsammans. Under mina första månader på jobbet har jag fått erfara hur de kämpar med förändring och jag förstår att det tagit tid att bygga upp ekonomi och struktur. Men nu ser jag också en oro över att det som byggts upp i form av god ekonomi ska stå på skakig grund i händerna på [oerfarna] de som inte varit med; de som kommer in nya, de ännu oinsatta. Jag tycker också att det hade varit skönt att få fortsätta följa det jobb de påbörjat, att se verksamheten komma i balans efter något som  jag förstått varit tufft att åstadkomma. Det känns nästan lite sorgligt. All skit som kastats på de som verkligen försökt och hur de bara fått ris, aldrig ros, för det fantastiska som de faktiskt har gjort men som av någon anledning aldrig varit intressant nog för media.

alone anime art artistic
Photo by Pixabay on Pexels.com

Vem ska då leda?
Det är inte för alla att vara politiker, det har jag förstått. Bäst är ju om du redan har lite erfarenhet så att du förstår det offentligas processer, lagar och regler. Men har du inte det bör du vara en lagspelare- en modig och tålmodig sådan. Du behöver absolut kunna diskutera, vara ödmjuk och ärlig nog att erkänna när du gjort fel. Du måste förstå att en ledamotsplats i en nämnd inte är en en-mans show. Du måste kunna ta till dig stora mängder information- alltså du måste kunna läsa mycket text som ibland kan vara svårtolkad och juridisk. Sätt dig in i hur nämndsprocessen fungerar, snälla. Du måste vilja göra vad som är bäst för många, inte bara för dig och din närmsta krets. Du måste vilja väl helt enkelt, det kommer man långt på. Jag hoppas och tror att det ändå är just dem som hamnar på min politikerlista efter årsskiftet. Den som lever får se. Jag känner mig lite skeptisk och kanske också oroad. Ändå är det inte jag som behöver göra annat än att sitta mittemellan och dokumentera.  Tur ändå att jag är av den där typen som vågar att dra ner sina brallorna och erkänna att jag har fel. Jag hoppas verkligen att jag får göra det under de kommande 4 åren; flera gånger och hela tiden. Hoppas, hoppas, hoppas…


I det privata
Det blir väldigt tydligt och överraskande när man får ett facit på att man lever bland en grupp medmänniskor som inte alls delar ens egna värderingar. Jag tror att det uppvaknandet är det som sätter mest smolk i bägaren. Innan är man bara (jag iaf) lyckligt ovetande, men så kommer resultatet svart på vitt. Då är det ju lätt att börja missbruka Hemnet och Platsbanken. Hur kan vi vara så olika skulle jag vilja veta. Min lösning är att fokusera på de som faktiskt delar de egna värderingarna, eller någorlunda åtminstone; att se det positiva i det hela: det finns de som faktiskt tycker som jag där ute- och vi är fler.
Vi är fler.


 

Hej onsdag.

Pulshöjande aktiviteter.

Ibland är mitt nya (sitta-på-rumpan)jobb en lika pulshöjande aktivitet som mitt gamla (15000steg på stegräknaren)jobb. Orsakerna till den ökande pulsen skiljer sig dock väldigt mycket åt och jag tror att den tidigare kanske var av den mer hälsosamma sorten än den nuvarande. Å andra sidan är jag inne i min ny-på-jobbet-bubbla, lyckligt ovetande om allt jag ska veta men ännu inte riktigt vet. Jag har ändå börjat ana, och jag vet när något är riktigt fel. Men jag har ännu inte bemästrat kunskapen att läsa tystnaden. Det är den svåraste uppgiften på min lista som jag måste lära mig att tolka för att få arbetsvardagen mer strömlinjeformad. Att kunna veta det som ingen säger – den kräver lite mer skills än vad jag har i dagsläget. Den kräver erfarenhet och rutin, att veta det outtalade. Att ha koll. Jag är inte riktigt där ännu, men jag nosar på den.

Det är roligt att byta jobb och arbetsplats. Jag har nu varit på mitt nya jobb i 4 månader och kanske är det nu jag börjar komma in i en svacka. Jag jämför det jag har med det jag hade; ifrågasätter om det som var kanske var lite bättre ändå. Funderar över vägval och riktningar i livet jag vill ta. Ifrågasätter och utvärderar det mesta, inklusive mig själv. Det är inte enkelt att drabbas av denna känslan av att vara ett stort frågetecken. Att behöva bara köra på även om det känns lite knöligt. Att bara köra. Där är jag nu. Jag bara kör. Jag bara gör. Jag tar på mig hatten som den nya och kör på; hoppas att mötas av förståelse och låter det vara okej när det inte sker. På den positiva sidan av myntet så har jag insett hur trygg jag är i mig själv och min kapacitet. Jag står som en jäkla klippa i stormen och håller lugnet – vad än som kastas på mig. Jag är sjukt stark. Det är väl alltid något att vara glad över.

Nu ska den här klippan göra sig redo för att ställa sig ute i Atlanten om en liten stund.

clouds daylight hd wallpaper high
Photo by eberhard grossgasteiger on Pexels.com

Hej spännande tisdag.

och måndagen kom till slut, ändå.

Helgen som kändes lång tog ändå slut lika fort som den oftast gör. Söndags bastu, hårinpackning och söndagsmask avslutade helgen som inspirerades av vädret och naturen. Den gnistrande rena familjen och mamman med ett nyfrissat hår som blev lite mindre snyggt; färgen satte sig liksom lite på tvären, gled ur håret tillsammans med inpackningen.  Eller gjorde den det? jag är ju blonderad. Känslan måste sitta i stylingen, eller bristen på-. Kanske är nyckeln att det ska vara lite skitigt hela tiden. Eller lära sig att styla håret like a pro. Jag får testa det, det senare, för att ta till det första alternativet när stylingen sprungit till skogs.

Före tvätten var det ändå rätt så fint i färgen, trots skitigheten.

hair180902

Efter tvätten var nog inte skillnaden så stor i alla fall upptäckte jag vid lite närmare inspektion. Så strunt samma. Allting får väl lite mera lyster i skenet av en vacker höstdag i fantastisk natur.


Apropå lyster och skimrande saker. Läste det vettigaste citatet jag läst på länge igår; så sant att jag måste dela med mig av det. Here goes:

Beware of destination addiction: The idea that happines is in the next place, the next job, or even with the next partner. Until you give up the idea that happiness is somewhere else, it will never be where you are.

God dag måndag.

Ute på liten tur.

Jag behövde ta mig ut i naturen idag. Även om jag började morgonen med en tur runt 5 km slingan i Riekkola så fick jag inte nog. Jag ville tillbaka till Luppio. Jag fick med mig äldsta sonen som sällskap och vi åkte i väg med målsättningen att gå upp till toppen och fika där. Mål och motivation i ett. Mycket riktigt så blev det så. Vi trodde att vi skulle vara ensamma men så var inte fallet. Det var minst lika många bilar på parkeringen som det var senast och i och med att cafeet inte var öppet så hade folk med sig rejält med eget fika. Jag har nog aldrig tidigare sett så många släpa kylväskor uppför ett litet berg. Ja, det är ju inte så jobbigt att ta sig upp, men ändå. Jag skulle nog inte släpa med mig en kylväska hela vägen upp… men kanske till någon av grillplatserna.

Hej fina söndag.

 

 

En omvälvande helg.

Det hände så mycket men ändå så lite denna helgen. På lördag utmanade jag mig själv genom att åka till Skellefteå för att se Titanic utställningen innan den klappade ihop och drog vidare, vilket den gör, idag. Så det var på håret; och precis så hade alla andra också tänkt tydligen för det var en hel del köande. EN HEL DEL alltså. Man bokade en tid vilken man fick komma in på utställningen. Det hjälpte inte kan jag lova. Vi köade oss igenom hela 11:30 till 11:59 sloten och lite till. Fyrtiofem minuter sent föstes vi in som boskap i vandringsutställningen som varade 1.20h ungefär. Summan av kardemumman – ja, den var intressant, bäst var nog just att ha en berättare i lurarna på huvudet som kunde guida en igenom utställningen. Hade det inte varit för den hade jag gillat den uppbyggda 1:a klass korridoren, Titanic i miniatyr i genomskärning och det sista rummet med gigantiska passagerarlistor över alla som gått ombord.

Jag som alltid har kört mycket bil får numera verkligen utmana mig till att åka lite längre, att faktiskt göra det. Det här var en sådan grej. Jag försöker hitta tillbaka till min orädda sida, den som vågar, vill och kan. Jag vill inte bli någon som är rädd för att leva.

På vägen hem stannade jag till i Luleå för att jag skulle göra något. Vad minns jag inte längre eftersom meddelande på min telefon fick världen att stanna. Det handlade om min häst. Jag har haft en tung känsla av att jag inte vetat om hon lever längre. Den känslan har plågat mig en tid och jag har blivit ledsen när jag tänkt på henne. Ändå har jag hoppats på att det bara är jag som är fjantig; som inte tror och litar på att någon annan kan ta hand om henne. Jag hamnade i ett långt telefonsamtal som jag aldrig kommer att glömma. Jag fick bekräftat om att min känsla inte varit helt obefogad, för tanken var att hon inte skulle finnas mer; nu vilken dag som helst. Jag skulle heller aldrig blivit informerad om hennes öde- om det inte varit för denna kvinna som räddat henne. Hon är räddad. Hon mår bra. Hon LEVER. Jag har gråtit floder under helgen, lika mycket av lättnad som av sorg. Jag gråter över vad jag utsatt henne för genom att jag inte var strängare med vem som köpte. Men i grund och botten är jag ändå mest tacksam över att hon lever och att hon verkar ha kommit till bästa tänkbara människa. Men det känns tufft. Hästmänniskor och de som utger sig för att vara proffs. Jag kan inte säga högt vad jag anser om dessa ödmjukhets-befriade proffs. Aldrig igen ska jag sälja en häst. Verkligen aldrig någonsin. Jag tror jag behöver åka till Hälsingland.

IMG_2790

Hej måndag. Tårkanalerna har precis lugna ner sig.

Jobb, yoga och jonglering.

Det är en våg av första gången grejer som rullar över mig i vardagen. Första nämnden, första arbetsutskottet, första egna protokollet, första egna kallelsen, första egna var i helskotta hittar jag det där arkivpappret….  Mitt nya jobb är att hantera möten. Jag förbereder, närvarar, och efter-bearbetar möten och allt som ska skickas till – både i form av ärenden och personer till det som ska vidare därifrån. Väldigt intressant. Men. Jag är ny. En gröngöling som inte ännu vet vad jag har missat och sitter lyckligt ovetandes på mitt kontor och tror att jag har koll. Lär mig nya läxor varendaste dag. Inget har ännu fått mig avskräckt utan snarare så ser jag vilket intressant jobb jag har. Tack å lov. Känslan kunde ju vara tvärt om.

Efter arbetsdagens utmaningar träffas vi alltid i yogastudion på tisdagar; jag och kollegorna som sitter i samma båt. Jag är så glad över den stående tisdagsyogan. Jag älskar rutinen av att ha den där även om allt annat omkring mest kan liknas med en cirkusverksamhet i förberedelse. Nästa vecka har jag även utökat yogan till 3 dagar på raken. Känns konstigt men det blir nog bra. Kanske är det mer än jag behöver? Jag provar var gränsen går samtidigt som jag försöker att ta hand om mig själv för att klara av allt det nya som jag möter dagligen; för att kunna vara stark och inte bli avskräckt. För att orka med. För att inte falla.

blur close up environment focus
Photo by Pixabay on Pexels.com

Igår skickades killarna till skolan, båda två. En överladdad 6-åring trampade sin cykel så fort benen höll efter Åkergatans lätta nedförslutning mot sin nya vardag samtidigt som han ropade: JAG BÖRJAR SKOLAN IDAG!. Om nu någon skulle ha missat det. Han tycker ju att han har börjat skolan, även om det bara är förskoleklass. Det spelar liksom ingen roll. Han simmar med de stora fiskarna nu. Storebror hade en ganska bekväm start på 3:an. Klasskompisarna möttes upp på skolgården, de snicksnackade och klättrade i träd i väntan på den årliga presentationen av rektorn och lärarna på skolgården. Vi är officiellt inne i hamsterhjulet igen, även om det har blivit ett nytt, lite större hjul den här gången. Det känns inte jobbigt och inte heller avskräcker det mig. Jag tror det blir bra, vi kommer att hitta rytmen och trampa takten medan vi jonglerar med vardagen.

 

Hej onsdag.