Kom precis hem efter att ha kört till Hälsingland och tillbaka över helgen. Åkte på fredag morgon och kom hem nu på söndags eftermiddagen. Det känns som om jag har varit borta i en vecka. Jag var tvungen att hälsa på den häst som betytt väldigt mycket för mig. Drömhästen. Hela året har jag plågats av att jag inte borde ha släppt iväg henne, det var inte rätt person som köpte henne. Nu har hon ändå till slut hamnat i ett hem som förstår henne, ett hem där det finns kunskap. Jag fylls av en hel hög skam: hur kunde jag släppa den hästen? Jag måste verkligen ha haft panik, jag måste verkligen känt att det inte finns någon annan utväg. Jag fattade då att det kändes som att det inte fanns någon lösning på det hela, jag kände att jag var tvungen att agera. Vi körde förbi stället där hon spenderat ett år, och det var absolut ingen misär, hon har inte lidit. Men det var inte rätt. Hade jag bara sett det innan hade jag också förstått det då. Men nu gjorde jag inte det, och mitt i paniken agerade jag, förbenade impulsiva vädur. Det här är något jag måste förlåta mig själv för.
Helgens utflykt gav mig ro men den lämnade mig också väldigt tom. Det där lilla hoppet om att hon faktiskt skulle komma tillbaka till mig när jag väl släppt henne lös blev inte så. Trots att jag hade garderat med att lägga in en klausul i köpekontraktet att om hon någonsin sålde hästen så skulle jag bli tillfrågad först. Trots att jag erbjudit mig att köpa tillbaka henne vid ett tillfälle blev jag ändå inte tillfrågad när hon inte orkade mer. Jag förstår inte. Det gör mig ursinnig över vad hon hade tänkt göra utan att någonsin informera mig. Jag måste lägga historien bakom mig och ta lärdom av det som finns att lära sig av detta. Jag kan inte längre älta detta, inte undra över varför människor gör som de gör utan gå vidare och glömma.
Men något som blev starkare i mig under helgen som gick var känslan: jag vet att jag inte vill- eller kanske är det så att jag inte heller riktigt kan leva mitt liv utan hästar i det. Eller jag tänker att jag kanske kan, i en större stad där det finns annat att göra med sin fria tid. I New York var t ex. kören min ridning, mina hästapållar och den mådde jag bra av. Här finns inte den. Jag letar febrilt (och nästan lite panikartat) efter den där nya hobbyn som får mig lika engagerad och lycklig att pyssla med… men jag hittar inte den. Inget fastnar riktigt, jag finner inte glädjen för utförandet. Jag känner att det är dags att göra något åt min vardag, jag måste hitta en lösning som passar mig. Om och om igen känner jag att livet vore lättare på en lite större ort jag låser mig och hittar inte möjligheterna här. Det skulle kunna vara något att bli medryttare på någon annans häst, men jag vet inte riktigt vad det finns för möjligheter – om ens några. Något måste jag hitta på ändå för just nu kör jag fast, hittar inte drivet framåt. Måste forska lite om meningsfull fritid helt enkelt.
Så konstigt att jag kände att jag behövde klaga.. efter en underbar helg i vackra Hälsingland. Helgen var verkligen toppen fin. Vilket landskap, jag blev lite kär i det så pittoreskt. Svor på att jag måste släpa med mig familjen på roadtrip därigenom en fin sommardag. Det är så roligt att åka omkring och kolla. Just nu är hela norrbotten en lång konstutställning att köra igenom; hela skogen står i brand av alla orangea träd och det är så vackert. Det är en ren fröjd att åka och se naturen förändras. Så det har varit bra men det har också lämnat en hel del känslor i kroppen som jag måste ta tag i. Tar det goda med det onda helt enkelt.
Imorgon är det jobb, jag vet inte hur jag ska lyckas komma tid och se pigg ut. På något sätt går det nog. Det gör det ju alltid!
Hej söndag.
Mary spekulerar 